Aj, aj, aj...

Lilleman kan konsten att vara riktigt slarvig ibland – men han är tålig som få och det är sällan han gråter mer än en halv minut om han slagit sig. I går kväll stod han och balanserade på barnstolen...och vad händer...jo han trillar och slår i hakan i stolen, varpå framtänderna hackar sig igenom underläppen. Jag tror det gjorde ondare i mig än i honom när jag såg att det blivit hål rätt igenom. Men lite is och Pippi-film var et onda borta och glömt.

Så i dag var det dags igen. Jag satt vid datorn och jobbade när jag hör hur han trillar inne på sitt rum. Han gråter några sekunder och jag säger..."det gick bra"...utan att titta vad som hänt. Vilket jag borde gjort!
Efter en stund hör jag hur han snörvlar och kommer ut till mig och säger "tvätta". När jag vänder mig om håller jag på att svimma...hela pojken är dränkt i blod...ansiktet, händerna, håret, kläderna.....aaaaahhhhh.
Sätter NovaLee på golvet i ren panik för att kolla vad som hänt och kommer i samma stund på att hon inte kan sitta själv...åtminstone inte så lång stund och helst inte utan något mjukt under rumpan.
Lägger henne på sängen och springer ner i duschen med Vincent samtidigt som blodet rinner.
Han hade slagit näsan lillstackarn, men hade inte det minsta ont i den...vilken smärttröskel han måste ha.
Så efter tvätt och torkning blev det mys i sängen för alla tre.
Men, efter en kvart var det full fart igen.
Men snacka om att jag fick panik!

Kommentarer
Postat av: Mia

Barn är helt otroliga!

Smärtröskel har dom vill jag lova. Har en till här borta med hög smärttröskel.

Ramlar och slår sig rejält, men efter några sekunders gråt och pussar på det onda så är det som om det aldrig hänt. Det är dock lite läskigt när kissen har vart i farten med klorna.

Men så fort en annan slår sig gnäller man hur länge som helst. haha...

2008-12-09 @ 09:17:15
URL: http://woodland.blogg.se/
Postat av: Lotta

Hua, inte kul för lilleman..=(

Bon har haft änglavakt hittils i sitt liv för det är massor gånger som han nästan ramlat in i bla tvbänken.

För att inte tala om när jag ramlade i trappen med han i babybjörnen. Bons huve var mindre än 1 cm från stengolvet. Men då kände jag nästan att det var något som tog imot oss.

2008-12-11 @ 21:57:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0